solorossoneri

En krönika om val att spendera pengar.

Det här är en krönika om hur det måste kännas att vakna upp och man inser att man har spenderat 80 miljoner euro under det senaste året, som man egentligen kunde ha lagt på något vettigt som skolsystemet och bli en vardagshjälte i hela Italien. Istället för att vara en hjälte blir man utskälld, utbuad och hånad för de pengar man har spenderat.

Det kan inte ha varit roligt att heta Silvio Berlusconi, den dagen han fick ekonomirapporten för Milans senaste året. Snacka om att vakna upp med ångest dagen efter om man har kollat på vad pengarna har gått till. 31,5 miljoner på Ronaldinho, 10 miljoner på Scheva, 15 miljoner på Borriello, totalt 12 miljoner lön tillsammans till Kaladze, Emerson och Dida. Hade det inte varit för att han själv har bestämt att plocka in dem värsta utgifterna hade jag faktiskt tyckt synd om gubben.

Silvio Berlusconi har under de senaste åren agerat som ett litet barn som äger ett tvspel. Om det inte spelas på hans egna villkor så är det ingen som ska få spela. Om inte pengarna spenderas på hans egna favorit spelare, så ska inte några pengar spenderas överhuvudtaget. Precis som ett litet barn som drar ur sladden till sitt tv spel. När det barnet bestämmer sig för att gå till marknaden, bestämmer sig han givetvis att köpa ett nytt tv-spel istället för att köpa nya kalsonger som han så väl behöver då de han har börjar gå sönder.

Milan har de senaste åren inte spenderat några större summor på marknaden. Men när man väl har varit villiga att lägga ut pengar så har dess lagts ut på spelare som sedan länge har passerat zenit i sina karriärer. Att spendera 25 miljoner på Ronaldinho när laget verkligen behöver förstärka hela centrallinjen, är enligt mig ett under då Ronaldinho aldrig har fungerat tillsammans med Kaká. Att sedan plocka tillbaka Shevchenko känns för mig som att gå och dricka slatten av en champange som man vet var god när man en gång drack fulla flaskan.

Men ser man vad Berlusconis miljoner har gått de senaste åren, kan man summera att miljonerna som har spenderats de senaste åren inte har gett oss mycket lycka. Det investeringarna har givit känslomässigt, är knappast något jag känner igen som lycka. De känslor som Berlusconis pengar har givit är snarare, sentimentalitet med spelare som Shevchenko och Ronaldo. Uppgivenhet och besvikelse med värvningar som Ronaldinho och Emerson. Oro och osäkerhet med de uteblivna värvningar av kvalitetsbackar, för att ersätta de spelarna som en gång gjorde Milan till Världens bästa klubblag.

Nu är det dags för en ny era och det är bara att hoppas på att Leonardo får friare tyglar på marknaden än Ancelotti.

In Leo We Trust!