solorossoneri

Grande Milan, den forna stormakten i den europeiska toppfotbollen, hade gått vilse tillsammans med kinesiska ägare som levererade usla sportsliga resultat och ännu sämre ekonomi. När Paolo Maldini tillträdde som teknisk direktör juni 2019 fanns ingen anledning att tro på något projekt, Milan hade blivit en förlorarklubb. Men tack vare hårt arbete av Paolo Maldini och Ricky Massara tillsammans med övriga i klubben så har Milan genomgått en förvandling och det förtjänar en hyllning. 

När Maldini tog över gjorde Milan med ekonomiska förluster på nästan 200 miljoner euro per år och snittade 60 poäng i ligan de föregående sex säsongerna. Den klubb han lämnade fyra år senare är numera en lönsam verksamhet som nu kommer att gå med vinst för första gången sedan 2006 och snittar 75 poäng per säsong i ligan sedan han tog över. Det är resultatet av en hållbar affärsstrategi som Maldini och Massara har implementerat över tid. Deras arbete har också resulterat i bildandet av en slagkraftig stomme av spelare, som utgör en solid grund för framtiden. Spelare som Theo Hernandez, Rafael Leao, Mike Maignan, Malick Thiaw, Ismael Bennacer, Pierre Kalulu, Fikayo Tomori, Zlatan Ibrahimovic och Sandro Tonali har värvats in och gett oss en scudetto. Klubbledningen med Maldini har inte bara gjort bra resultat, de har väckt den passion och stolthet som tidigare var helt bortblåst innan hans återkomst. Grazie Paolo!

Maldini har varit långt ifrån felfri, men den sportsliga och ekonomiska förvandlingen som genomförts under hans tid i klubben talar för sig själv i form av kraftigt förbättrade sportsliga resultat och ökade intäkter. Nu ligger ansvaret på Furlani och Moncada att bygga vidare på den grund som Maldini varit med och lagt. Precis som Maldini satte sin prägel genom att sälja av spelare som Krzysztof Piatek, Suso och Patrick Cutrone för att ersätta dem med Leao, Theo och Bennacer, så har den nya ledningen möjlighet att forma ett nytt Milan. Tonali offrades för att skapa ekonomiska förutsättningar att ta in flera potentiella startspelare. Det är en chansning som kommer med stora risker, men om Furlani och Moncada lyckas lika bra med sin första sommar som Maldini gjorde så har Milan många framgångsrika år att se fram emot.

Även om det mesta har blivit bättre under Maldinis år så kommer inte den nya ledningen till ett färdigdukat bord utan problem. Ett av de största problemen som den nya ledningen ärvt och försökt åtgärda är att endast en liten kärna av spelare burit nästan allt ansvar. Stora delar av truppen kan beskrivas som passagerare som släpats fram av lagets toppspelare. Detta skapade stora utmaningar förra säsongen när spelschemat blev tätt, och spelarna inte kunde upprätthålla samma intensitet och fokus. Resultatet blev många poängtapp när belastningen var stor på lagets nyckelspelare. En starkare bredd och en totalrenovering på högeryttern var något som de flesta efterfrågade och som den nya ledningen nu försökt åtgärdat. Förhoppningsvis har Pioli lärt sig en del från förra säsongens märkliga rotationer och väljer att ge spelare som inte är ordinarie speltid innan skadorna kommer på spelarna i startelvan. 

Om man tittar på skillnaden mellan vad Maldinis planer jämfört med Moncadas planer så ville Maldini reformera med finjusteringar av den befintliga truppen. Ruben Loftus-Cheek, Kamada och Berardi ryktades vara klara innan Maldini valde att lämna/kastades ut. Moncada och Furlani vision för Milan är att genomgå en revolution som till stor del finansieras med försäljningen av en av juvelerna som Maldini plockat in. Med det så har man skapat en ny utmaning att ersätta även Tonali. Det är en enorm utmaning att ersätta spelare som Bennacer och Tonali rakt av med spelare som kostar betydligt mindre.

Genom att bygga en bredare trupp där fler är delaktiga går det att upprätthålla en högre intensitet under hela säsongen. Spelare som Ruben Loftus-Cheek och Tijjani Reijnders kan tillföra stora delar av den kvalitet och kvantitet som förlorats på mittfältet, även om de förmodligen är sämre än Tonali och Bennacer. Genom att addera en tredje mittfältare istället för Brahim Diaz, i antingen Rade Krunic eller Yunus Musah, kan Pioli skapa en större stadga i defensiven och kompensera för frånvaron av Bennacer och Tonali utan att en enskild spelare behöver vara lika bra. Offensivt så finns betydligt mer genombrottskraft och kreativitet efter Christian Pulisic, Noah Okafor, Luka Romero och Samuel Chukwueze plockats in för att komplettera Leao och Giroud i anfallet. 

Ingen av värvningarna kommer med någon form av garanti för att de ska lyckas i Milan. Det finns däremot stor potential hos de spelare som har kommit in. Loftus-Cheek var fantastiskt bra i Chelsea när Sarri tränade laget och han spelade som box till box mittfältare. Reijnders har fina fötter och kan bidra med mycket av den kreativitet som gått förlorad på mitten. Luka Romero är en spelare som kan växa till att inom några år bli betydligt bättre än Brahim var i Milan. Pulisic har haft ett par katastrofala säsonger i Chelsea men har alla förutsättningar att bli en viktig kugge i  ett starkt Milan. Med en backlinje som är intakt så finns det ändå kontinuitet och Leao som vuxit till en gigant som förmår bära offensiven på sina axlar så finns det ändå en grund för nyförvärven att bygga vidare på. 

Det största orosmolnet över de stora förändringarna i spelartruppen är att det blivit för många justeringar i spelartruppen på kort tid. Många av Milan bästa spelare behövt en del tid innan de börjat leverera i Milan. Bennacer var otroligt ojämn och gjorde många kostsamma missar första säsongen som ledde till poängtapp. Tonali var så medioker under sin första säsong att Meite valdes före honom av Pioli under säsongsavslutningen. Milan förhandlade även fram en stor rabatt på den utköpsklausul som man kommit överens med Brescia om och Tonali sänkte sin lön för att få igenom övergången. Inför  säsongen 21/22 då  Leao blev utsedd till MVP i Serie A så dömdes han ut av delar av fansen som ett hopplöst fall. För att inte tala om CDKs första säsong i Milan. Sedan finns det givetvis exempel på spelare som klivit rakt in och blivit ovärderliga direkt som Tomori och Maignan. Vi kommer inte få något facit på om Maldinis lite mer försiktiga förändringar skulle vara att föredra framför den helrenovering Moncada genomför. Men om inte nyförvärven levererar från första omgången så finns risken att kritiken mot den nya ledningen kommer att bli stor. 

Trots att de hårda smällarna följt efter varandra sedan säsongen blåstes av och Zlatan Ibrahimovic hängde upp skorna i björken, att Maldini fick lämna och att Tonali såldes, finns det fortfarande hopp om framtiden för Milan. Förändringens vindar blåser på milanello, men fansens engagemang ser ut att bestå. Framtidsutsikterna ser fortsatt ut att vara ljusa då pengarna från Tonalis försäljning återinvesterats och bidrar till att höja kostnaden på spelartruppen jämfört med föregående säsong, vilket är en tydlig indikation på att klubben satsar för att bli ännu starkare. Drömmen om en egen arena är fortfarande långt borta, men med markinköp och bygglov så är den iallafall närmare än tidigare. Om ytterligare förstärkningar anländer i form av en mittfältare, en ytterback och en anfallare kan truppen att vara betydligt starkare än föregående säsonger. 

Förhoppningsvis kommer Furlani och Moncada att bygga vidare på Maldinis arv och fortsätta att forma ett lag som är starkare än tidigare årgångar. Tonali, Dest, Bakayoko, Ibra, Vranckx, Tata, Gabbia och Diaz är redan borta medan De Ketelaere, Messias, Origi, Rebic, Ballo-Toure och Adli ryktas bort från klubben. Om man ser till vad dessa spelare bidrog med förra säsongen så är det svårt att säga att förändringens vindar enbart är negativt. Med en bättre högerytter, en stabilare andramålvakt, spetsigare rotation i anfallet och tre mittfältare som skapar mer stabilitet för försvaret så finns all anledning till hopp om ljusare tider. Jag kommer inte skrika viva la rivoluzione, men jag kommer heller inte gråta för den utrensning som har påbörjats i spelartruppen.